olovkofoderbacke

Lost/CSC from Filippa Smeds on Vimeo.

Kid Sister - Life on TV

The Horrors - Count In Five

The Bronx - Heart Attack American

The Adolescents - Kids of the Black Hole

The Damned - Alone Again Or

Misfits - Angelfuck

Kiss - Leeta

För det flesta kommer min entré in i bloggvärlden oväntat. För andra kom det väntat. Det fanns kanske till och med folk som väntade på det?! Det finns många anledningar till varför jag startar en blogg. En anledning till att jag väljer att starta en blogg är för att jag har en plan. En plan som jag inte tänker avslöja riktigt än! En annan är att jag måste få skriva av mig. När jag inte har någon att prata med så pratar jag med datorn!

Vad bloggen ska handla om kommer visa sig med tiden. Men jag kan lova om att det kommer vara mycket musik iaf. Och då menar jag inte att det kommer skrivas hej vildt om ny hipp musik i denna blogg! Så ni som vill skina med en "playlist" på festen som är proppad med låtar som är så nya att de fortfarande är varma har, dessvärre, inget att hämta här! Men jag hoppas på att en och annan känner sig på något sett berikade av att ha läst min blogg! Som sagt kommer denna blogg inte bara handla om musik. Det kanske slutar med att detta blir en helt musikfri blogg! Vem vet?

Lite kort om mig:
Född i Rågsved, uppvuxen i Gnesta, bor i centrala Stockholm.
Jobbar på Weekday, spelar i band, har ingen tv.
Gillar att hänga i gäng, ogillar Pluras matrecentioner, saknar pengar.

Det är ett faktum att ordet "rea" gör en människa galen! Ville bara få det sagt! Varje fredag och lördag har vi dj's på jobbet. Kul idé! Det enda jobbiga är att de flesta som har yrket "Dj" oftast spelar på klubbar och dylikt. Därav är musiken oftast åt techno hållet, inget mig emot. Men efter några timmar av "unz, unz" så börjar huvet kännas dubbelt så stort, något annat hade varit lite konstigt. Såvida man inte kört två e vid lunchtid. Kanske borde föreslå det för chefen.. Vet dock inte hur han skulle reagera.

I alla fall så vart jag och mina kollegor mäkta förvånade igår när Dj'n började med "Gotta get some action" med The Hellacopters! Lovande... Men tji fick jag! Efter kanske en timma av dundrande hårdrock à la 60 och 70-tal så började musiken sakta men säkert glida in på ett för mig väldigt känt och väldigt fasat spår; Power Metal! Jag måste säga det att jag hellre lyssnar på dödstechno än lite för manlig, lite för tysk power metal! Det sjöngs i falsett av män som inte borde sjunga falsett. Ord som "glory" och "warrior" användes allt för ofta! Och gitarristerna gitarrunkade så mycket att man kunde höra dem tänka: "ingen känsla, snabbhet... ingen känsla, SNABBHET!"

Efter kanske tre timmar av denna kaskad av svärd och läder så vart det dags att byta ut dem mot yxor och urskog. Det var nämligen dags för... Black Metal! Inget mig emot! Ge mig lite Mayhem eller Emperor och jag slukar det med hull och hår. Dock så vart det ju inte så. Istället blev det hemmabygge-metal som var riktigt dåligt producerat! På vissa låtar var slingorna så höga att man inte hörde sången. På andra var baskaggens rullningar så framhävda att det lät som en motorcyckel mer än metal. Inte det minsta ondskefullt.. Synd! Nu säger jag inte att allt måste vara super producerat. I vissa fall (inte i detta) är det bra med "äh vi hoppar mixningen grabbar!" T.ex tidiga Misfits (ända Misfits), Guitarwolf m.m. Men om man inte har ett brinnande intresse för "gör det själv" norskar med "corps paint" så blir det snabbt ganska tråkigt. Och jag gissar på att majoriteten av Weekdays kunder INTE har detta brinnande intresse!

Bra, nu har jag förtjänat titeln "Musik facist"! Undra vilka fler titlar jag kan samla på mig? Den som följer med får se!